Jag har just mejlat in en recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget, kommer i Världen Idag om två veckor. Och jag känner mig alldeles betagen. Som historiker i botten har jag alltid höga förväntningar när jag läser Englund, men det här slår det mesta. När jag läser vad Englunds hemska och samtidigt djupt fascinerande skildring av kriget undrar jag nästan varför man själv bryr sig om att skriva böcker... Fast vi har ju något olika syfte, även om de ibland faktiskt kan tangera varandra.
Speciellt intresserad var jag av den här boken med tanke på den öppenhjärtiga intervjun som nyligen publicerades i Svenska Journalen, där Englund uttryckte en mycket tydligt formulerad kristen tro som i första hand är grundad på en stark personlig upplevelse, och i andra hand på rent rationella skäl. Skulle Christer Sturmark våga intervjua Peter Englund i sitt teveprogram+ Tveksamt. han avviker nog för mycket från Humanisternas norm för att passa in. En till synes kallhamrad akademiker som mest skriver om krig och allsköns elände, men samtidigt en djupt troende kristen.
Här ett utdrag ur min anmälan, där jag kopplar till den nära nog extatiska känsla som omgärdade krigsutbrottet runt om i Europa:
"Den där olustiga upphetsningen drabbar även mig som läsare. Med ohöljd fascination låter jag Englund beskriva för mig hur den nyzeeländske artilleristen Edward Mousley tvingas skjuta och äta sin häst sedan garnisonen spärrats in av de osmanska styrkorna utanför Bagdad. Hur Florence Farmborough, engelsk sjuksköterska i den ryska armén, förtvivlat försöker ta hand om alla sargade och döende människor. Och hur dansken Kresten Andresen, ofrivillig soldat i den tyska armén, kämpar, lider och till slut försvinner spårlöst vid Somme. Peter Englund skildrar vars och ens vardagliga verklighet så ett så målande sätt att läsaren i vart och ett av de 212 korta kapitlen känner att ”precis så här måste huvudpersonerna ha upplevt kriget.”
Men samtidigt äger jag när som helst möjligheten att lägga undan boken, ta en kopp kaffe eller slå på teven. Och jag kan identifiera mig med Englunds egen upplevelse av sitt besök på slagfältet i Verdun. ”Jag kände mig alltmer obscen, en fönstertittare som avsmakade den stora katastrofen som en sevärdhet.” Han funderar vidare att de hemska scenerna från kriget trots allt kan låta oss ”påminnas om den mörka skugga av förgänglighet som häftar vid hela vår civilisation.” "
Så kan det vara. Ondskan och lidandet utövar en gåtfull fascination på oss. Men de pekar samtidigt på köttets och världens förgänglighet och väcker vår längtan efter något högre, renare och godare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar