För att spinna vidare på bokbålsdiskussionen läser jag en artikel på DN med en lite annorlunda inriktning. Det är - en artikel om en bok om Hitlers böcker. Alltså inte de han skrev själv, utan om de böcker han hade i sitt bibliotek. Läsvärd artikel. Sen tar jag mig iofs friheten att vara lite skeptisk inför en episod, när författaren "tagit sig fram till sidan 159 och vänder blad gör han en fasansfull upptäckt: ”Inbäddat i – vecket hittade jag ett tjockt svart hårstrå … som såg ut att komma från en mustasch.”" Den enda kvarlevan efter Hitler, funnen i en bok i ett bibiotek? Njaa, låter kanske aningen för anekdotisk...
Men artikeln plockar ändå fram några relevanta frågor på bordet. Vilken roll spelar böcker för personers och samhällens utveckling? Babel visade häromsistens ett inslag på samma tema, och de tog där upp en bok av en amerikansk rasbiologisk ideolog, som man där menade var väl så viktig för Hitlers ideologiska utveckling än alla antisemitiska borgmästare i världen. Hade det varit bättre om någon hade gjort sig av med samtliga ex av den boken så att den aldrig hade kommit i Hitlers ägo?
Återigen, jag jämställer inte på något vis Gardells verk med den här typen av propaganda. Men det finns fog för en diskussion kring vilken typ av litteratur som kan bygga ett varmt och gott samhälle och tro/ideologi, och vilka böcker som snarare raserar. Det är inte självklart vare sig hur man ska försöka göra en sådan distinktion eller hur man ska behandla den senare kategorin. Bokbål är kanske knappast den klokaste strategin. Men vem har sagt att man bara behöver diskutera självklara saker? Tydliga avståndstaganden från litteratur man upplever som destruktiv måste hur som helst få fortsätta ha sin plats i det offentliga samtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar