torsdag 2 september 2010

Sådan ääär kapitalismen...

Jag har nu på några dagar mer eller mindre sträckläst ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen för en kommande kulturartikel till Världen Idag. Boken är en grymt svidande redogörelse med främst den grupp människor som fått smått obegripligt mycket pengar för att - tja, inte för något speciellt egentligen.

Jag har ingen egentlig minnesbild av Ericson som medarbetare på Veckans Affärer, även om jag har läst tidningen till och från. Men jag måste ändå säga att han behärskar det ironiska greppet till fulländning. Speciellt när det gäller rikingarnas syn på sig själva och sina nöjen, i första hand sådana som särskiljer dem från oss andra vanliga dödliga. Med hans ständigt återkommande ironiska knorr framstår de som just så fisförnäma och småbarnsliga som de ofta kanske faktiskt också är.

Nu gör författaren en skiljelinje mellan dem som varit goda entreprenörer och själva skapat sig en förmögenhet och de som har lyckats tillskansa sig väldiga bonusar och andra ersättningar utan att själva ha byggt upp de värden de kapar åt sig. Och det är just det temat som jag tror att min diskussion i artikeln kommer att röra sig mest kring.

Jag noterar när jag tittar tillbaka på flera andra kulturartiklar från senare år att jag ofta hamnar i ett väldigt tydligt samtidskritiskt spår. För visst är det ändå något konstigt med nutiden och vad den gör med människan, hur lätt hon (ja, självfallet även undertecknad) korrumperas alltför lättförtjänta pengar/framgångar/beundran/annat som ger oss en känsla av utvaldhet, att vara liiite viktigare än alla de andra. Gratis är inte i första hand gott. Det är i första hand farligt. Om inte annat, så för vår självinsikt. Jag tycker att Den nya överklassen skildrar det på ett strålande sätt.

(För den vänsterengagerare läsaren kan jag förresten tillägga att Bengt Ericson inte ger ett ett uns av förståelse för den röda sidans lösningsförslag som han bara ser skulle leda till nya sätt att sko sig för den som så vill och har möjligheten. Förändringar via lagstiftning kan vara nog så viktiga. Men de viktigaste styrmedlen är alltsom oftast inte politiska. Utan moraliska.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar