fredag 25 februari 2011

Är allt bra bara man ber om ursäkt?

Det finns ett grundläggande problem i det svenska samtalet kring frågor om skuld och försoning. Ännu en gång har en offentlig person bett om ursäkt för sitt agerande i en viss fråga, den här gången VD:n för The Phonehouse efter tevedokumentären Säljsekten.

Jag har bara sett brottstycken av programmet, men av det jag sett och av debatten som följt tycks det stå utom allt rimligt tvivel att organisationen, dess chefer och då i slutänden dess VD Daniel Lindholm har agerat grovt moraliskt orätt i sin överstyr gångna iver att sälja produkter.

Men hur gör han då för att reparera skadan? Jo, han gör som man ska i mediedramaturgins manual 1A. Han ber om ursäkt.

Här ligger det ett litet men ack så viktigt missförstånd. Att be att någon ska ursäkta ett fel innebär att man själv egentligen inte gjort något fel. Något kan ha gått snett, men:
det var inte med avsikt, något annat kom emellan, någon satte käppar i hjulet, det blev feltolkat, et cetera. Att be om ursäkt innebär att man inte tar på sig ansvaret för sitt handlande, utan att man - just det - vill ursäkta sig själv.

Att be om förlåtelse är något helt annat. Det är att själv ta på sig det fulla ansvaret för det man gjort, erkänna det och be om att skulden ska förlåtas. Den som förlåter säger då: Ja, du är skyldig. Du bär själv ansvaret för det du gjort fel. Men jag låter dig här och nu lägga av dig din skuld. Du är fri.

Detta är vad den kristna bikten, den bibliska synen på skuld, förlåtelse och försoning innebär. Bara via föråtelsen kan full försoning ske. Bara då accepterar man den moraliska orätten för vad den är. Bara då kan syndaren bli verkligt fri.

Den som vill att ens handling enbart ska ursäktas har inte nått något av det. Kanske är det här ursäktandet till höger och vänster ett syndrom på den svenska oviljan att vilja se sin synd. Men den finns där likafullt. Ända tills någon lyfter den av oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar