söndag 5 februari 2012

När ondskan kommer riktigt nära

Avslutningen på temaveckan och besöket av förintelseöverleverskan Livia Fränkel blev riktigt givande. Det är underligt det där, när man för första gången ställs inför en människa som själv vistats i historiens mörkaste rum tänker man sig att berättelsen ska tala ännu starkare än när man hört den av andrahandsvittnen, alternativt genom mediernas filter. Så kändes det ändå inte riktigt. Händelserna kommer liksom så nära att man nästan inte kan relatera till det fasansfulla. Under frågestunden efteråt var den en elev som undrade om de överlevande blev vänligt bemötta när de kom till Sverige. Föreläsaren visste inte riktigt hur hon skulle besvara frågan. Jo, inte var de otrevliga direkt. Men människorna här i sitt trygga svenska bo kunde inte förstå mer än en smula av de fasor som Livia, hennes syster och de övriga överlevarna hade varit med om. De kan inte klandras. Men de förstod verkligen inte.

Ondskan blir närmast ogreppbar när man får höra någon själv berätta om hur hon den första morgonen, efter att ha fått skallen rakad, klätts av naken och iförts Auschwitz fångdräkt. Höra hur hon frågade de andra flickorna i rummet: "När får vi träffa vår mamma och pappa?, och hur en annan flicka drar henne bort till fönstret, pekar ut på röken som stiger upp från byggnaden längre bort, och kort säger: "Där bränner de era föräldrar och era syskon." Den välplanerade ondskan blir alltför svindlande att kunna ta in känslomässigt. Men jag tror att det blev en väldigt viktig stund för eleverna från vår skola och de andra två skolorna som kom med som gäster.

Inte minst för det som jag försökte anknyta lite till i avslutningen av hennes föreläsning, hur vi ska se på och relatera till annan orättfärdighet vi möter i samhället idag. Här gav hon mer handfasta råd om hur unga och gamla kan visa sann solidaritet med de utsatta och på så vis väcka samvetet hos en slumrande bred opinion till försvar för sanning, till försvar för de förtryckta.

Reaktionen i det städade Sverige blir annars så lätt att om vi ser en mustaschprydd man i bruna kläder ställa sig på ett torg i Tyskland och ropa på världsherravälde så måste vi stoppa honom. Men så lätt är det självfallet inte. Djävulen har en obehaglig förmåga att byta mundering ochg på så vis undgå omvärldens dom, ibland ända tills det är försent. Den stora utmaningen är att se de situationer i vårt land och i vår omvärld som är så allvarliga, så orättfärdiga att vi som mänsklighet inte har rätt att gå Neville Chamberlains linje och hoppas på det bästa. Om eleverna vågar och väljer att växa en bit som modiga och agerande människor så tror jag den här temaveckan har fått betyda mycket.

1 kommentar:

  1. En annan överlevare påpekade att varje verklig mobbning är ett utslag av nazistisk mentalitet och människosyn. Och det är alldeles sant att ondskan ständigt byter skepnad...

    SvaraRadera